Jarmo Mäkilä har gett den aktuella utställningen titeln Matrix Hardcore. Ordparets första led syftar på en känd sciencefictionfilm, där allt det människorna har ansett vara verkligt visar sig vara illusion, en virtuell värld, under vilken en verklig och ytterst mardrömslik värld döljer sig. Titelns andra led förknippar Mäkilä med klassisk målarkonst där återgivningen av mytologiska motiv ofta är rå och köttslig, full av visuellt och psykologiskt drama.
Dramatiken i Mäkiläs egen konst är i allmänhet inte lika rak eller våldsam såsom den man ofta möter i den äldre konstens verk. Hans uttryck är snarare antydande och anande, och för betraktaren bjuder verken på samma slags spänning som en god deckare. Vid första anblicken förefaller allt att falla på plats. Det är först vid närmare granskning man får en känsla av att något märkligt håller på att ske. Vad det är avslöjar verken inte. Det har emellertid uppstått en spricka, en störning i världen, med följden att livet inte är som förr.
Händelsernas scen är vårligt grå, en skog delvis pyntad med bilvrak, sådana man ser i städernas utkanter, eller ett anonymt rum med betongväggar, kanske en övergiven fabriksbyggnad eller kasern. Förutom att båda fungerar som det undermedvetnas boplatser är de också platser där vuxna män i fred kan fortsätta sina äventyr från en svunnen barndom, eller som fungerar som scener för unga mäns oförutsägbara mandomsprov.
Mäkiläs verk är fulla av detaljer och attribut som förblir oförklarade, man kan bara gissa. Det oklara är emellertid medvetet och övertänkt. Mäkilä säger att det svåraste i arbetet är att skapa en berättelse som fascinerar sinnet i en visuell, icke-narrativ form. Han föredrar målerisk realism, ett vardagligt framställningssätt, som inte fäster uppmärksamheten vid sig själv utan ger de framförda händelserna rum att utvecklas enligt sina egna lagar. Målet är en helhet som betraktaren kompletterar med sina egna minnen och erfarenheter.
Konstens historia spelar en central roll i verken. Mäkilä lånar emellertid inte från verk som kan namnges, utan använder sig av för alla bekanta bildtyper eller -modeller som har fått ikonstatus, och presenterar dem maskerade till vår egen tid. Betraktaren känner igen modellerna, till exempel den med pilar genomborrade Sankt Sebastian, Maria som bär sin döde son, den korsfäste, trots att de attribut som finns i målningarna såsom kläder och miljö, och till och med persongestalternas ålder och kön, avviker från de som ursprungligen fanns på de för länge sedan skapade klassikerna.
Det som fascinerar i Mäkiläs konst bygger emellertid inte bara på sinnes- eller minnesbilder. Såsom redan Aristoteles påpekade är ett konstverk en levande organism, en helhet. Betraktaren ska alltså beakta den detaljerade kompositionen och hur ljuset används i målningarna, allt som hör till målarens yrke och som gör att det vi ser i Mäkiläs verk är trovärdigt och berörande.
Något som talar för att Mäkiläs målningar är allmängiltiga är att han i Tyskland anses vara en tysk konstnär och i Frankrike en fransk. Ryssar hittar otvivelaktigt sådant i hans målningar som till exempel en svensk inte alls lägger märke till. Så väldigt långt från varandra når de emellertid inte eftersom vi människor i grund och botten är rätt lika trots kulturskillnaderna. Vi delar samma minnen, rädslor och förhoppningar. (Text: Timo Valjakka)
Målaren och skulptören
Jarmo Mäkilä (f. 1952) bor och arbetar i Helsingfors. Han utexaminerades från Konstakademin år 1974 och fick Konstföreningens dukatpris 1973. I den finska konsten har Jarmo Mäkilä under hela sin karriär varit en vägvisare och en konstnär som gått sin egen väg. Han hör också till vårt lands mest ansedda bildkonstnärer. Han har hållit ett stort antal utställningar alltsedan 1970-talet, både i Finland och utomlands. I Finland har Mäkilä haft separatutställningar bland annat på Amos Andersons konstmuseum, HAM, Sara Hildéns konstmuseum, Björneborgs konstmuseum, och som första finländska bildkonstnär på Kiasma år 1998. Hans verk finns i många samlingar i Finland och utomlands. Mäkilä fick Pro Finlandia-medaljen år 2002.
Konstnärsträffar 29.1.2022 och 5.2.2022 kl. 14, Vita källaren
Tilläggsuppgifter om utställningen: Museichef Kirsi Eskelinen, tel. +358 (0) 294 500 490, kirsi.eskelinen@siff.fi