Den finska trädgårdshistoriens första skeden kan förknippas med speciellt två naturvetare, nämligen Carl von Linné (1707–1778) och hans elev Pehr Kalm (1716–1779). Linnés genombrottsverk Systema Naturae gavs ut i Leiden år 1735. Där presenterar Linné för första gången sitt klassifikationssystem som gav honom internationell berömmelse. I systemet grupperas djur, växter och mineraler i klasser, ordningar, släkter och arter, och alla förses med ett eget namn på latin. Den första utgåvan i folioformat följdes under årens lopp av flera nya upplagor som växte från de ursprungliga fjorton sidorna till tjocka opus.
Botaniken hörde under Linnés tid till medicinen. År 1741 tillträdde Linné tjänsten som professor i medicin vid Uppsala universitet och fick även ansvara för stadens botaniska trädgård. Planteringarna i trädgårdens symmetriska mittparti planerades enligt den nya klassifikation som presenterades i Systema Naturae. Trädgården fungerade som en levande lärobok för utbildningsändamål. Den symmetriskt arrangerade trädgården betonade med sin ordning och symbolik också skönheten i Guds kreativa arbete. I Finland anlade Åbo Akademi en ny och större trädgård med början år 1759 under ledning av Linnés lärling Pehr Kalm (1716–1779). Uppsala universitets botaniska trädgård fungerade som modell.
Linnés första presentation av Sveriges växter var inte ett rikt illustrerat verk. Där fanns en bild av endast en växt: Linnaea borealis, alltså linnean, författarens favoritblomma. Linné hade hittat denna spröda växt under en resa till det svenska Lappland år 1732 och blev omedelbart förtjust. I sin artbeskrivning nämner han att den är anspråkslös, obetydlig och omärklig, och att den endast blommar under en kort tid – egenskaper som han också tillskrev sig själv. Linné lekte uppenbarligen redan i ett tidigt skede med tanken att ge växten namn efter honom själv. Officiellt togs namnet Linnaea i bruk 1737 av den nederländske läkaren och botaniker Johann Friedrich Gronovius, otvivelaktigt efter att först ha diskuterat saken med Linné. Gronovius hörde till Linnés nederländska assistenter och mecenater som något år tidigare hade hjälpt till vid utgivningen av boken Systema Naturae. Lite senare, år 1753, lade Linné till den latinska artbestämningen borealis, som hänvisar till växtens nordliga utbredningsområde. Linnea borealis kom också snabbt att bli hans överallt förekommande varumärke. När han adlades 1757 tog han en bild av linnean till sitt vapen.
Blomsterstilleben
Trädgårdens växter, och speciellt blommorna, har fått mycket mer uppmärksamhet inom bildkonsten än själva trädgården. Blommor hör till de tidigaste och viktigaste bildmotiven. Växternas bildtradition sträcker sig från ornamental återgivning och symbolbetydelser till målning av detaljerade växtporträtt. I och med det sena 1500-talets blomsterarrangemang kom de att utgöra en egen genre inom måleriet. Återgivningen av blommor och insekter i stillebenen var i allmänhet lika exakt som i de vetenskapliga illustrationerna. Ett blomsterporträtt är emellertid alltid en kombination. Målarkonsten kan göra sådant naturen inte förmår – i stillebenens blombuketter kunde man kombinera blommor som blommade under helt olika årstider.
I den europeiska bildkonsten framträdde önskan att föreviga den ständigt föränderliga och snabbt förflyktigade naturens skönhet främst i att blomstermotiven blev allmännare. Trädgårdarnas ägare beställde under 1500–1700-talet värdefulla samlingar med blomsterporträtt, florilegium-album. I albumet avbildades den ifrågavarande trädgårdens växtskatter, trädgårdens mikrokosmos, lite på samma sätt som de populära kuriositetskabinetten under samma tid försökte återspegla hela världen. I illustrationerna kombinerades konstnärlig ambition med tilltagande vetenskaplig precision.
Noggrann presentation av växter kräver inte bara konstnärlig förmåga utan även specialkunskap om det motiv som ska återges. I flera biografier om målare som specialiserat sig på temat berättas om konstnärens intresse för botanik. Detta gällde särskilt Rachel Ruysch (1664–1750). Hon kom tidigt i kontakt med växtvärlden genom sin far, Fredrik Ruysch (1638–1731), som verkade som professor i anatomi och botanik i Amsterdam. Han var också den första chefen för stadens botaniska trädgård. Den talangfulla Rachel Ruysch började studera stillebenmåleri vid 15 års ålder. Hennes karriär var lång, och hennes produktion högt ansedd internationellt. Hennes samtida var beredda att betala större summor för hennes verk än för Rembrandts målningar. Från och med 1708 verkade hon också som hovkonstnär för Düsseldorfs kurfurste Johann Wilhelm von der Pfaltz.
Trädgårdar på Bulevarden
Att anlägga trädgårdar blev ett verkligt modefenomen i Helsingfors i och med att den nya huvudstaden byggdes ut. Arkitekt Carl Ludvig Engel (1778–1840) var en av pionjärerna. Han lät bygga en trädgård och ett hus åt sig på Bulevarden 1826–1828. På ett stenkast därifrån, nära Sinebrychoffs bryggeri, byggdes år 1823 ett bostads- och kontorshus i trä med tillhörande trädgård. En ny representativ huvudbyggnad, det nuvarande museet, blev färdig 1842. Komplexet omfattade även en anlagd trädgård som bjöd på vacker utsikt framför allt från bostadsrummens fönster på byggnadens övre våning. Den stora tomten gjordes om till park som var öppen för allmänheten.
Hemmet och trädgården var enligt tradition kvinnans domäner. Anna Sinebrychoff var också en ivrig trädgårdsmänniska. År 1875 deltog hon i stiftandet av Finska trädgårdsföreningen. Trädgården och bostadshusets vackra salar dekorerades med palmer, rosor och andra blommor som drevs upp i Sinebrychoffs växthus. För stadens borgarklass och överklass var promenader ett populärt tidsfördriv på 1800-talet allt efter europeisk modell.
Utställningspublikation: Linné och glimtar av paradiset | Linnaeus and Glimpses of Paradise. Red. Claudia de Brün och Kirsi Eskelinen.
Lån av verk:
Nationalmuseum och Hallwylska Museet, Stockholm
Gustavianum, Uppsala Universitetsmuseum och Linnés museum, Uppsala
Statens Museum for Kunst, Köpenhamn
Hamburger Kunsthalle, Hamburg
Museum Boijmans Van Beuningen, Rotterdam
Helsingfors universitetsmuseum
Nationalbiblioteket
Åbo konstmuseum
Tilläggsuppgifter om utställningen:
Museichef Kirsi Eskelinen, tel. +358 (0) 294 500 490, Kirsi.Eskelinen@siff.fi
Amanuens Claudia de Brün, p. 0294 500 468, Claudia.debrun@siff.fi