Under körsbärsträdet – Japanska träsnitt

Utställningen Under körsbärsträdet – japanska träsnitt tar betraktaren med på en fascinerande resa till Edoperiodens (1600–1868) Japan. Största delen av utställningens träsnitt är daterade till Edo-perioden (1600–1868) då kontakterna med yttervärlden var begränsade och det särpräglade kulturlivet kunde utvecklas fritt. Finlands Nationalgalleris högklassiga och på många sätt enastående samling japanska träsnitt omfattar ca 900 verk.
På utställningen visas träsnitt av Utagawaskolans konstnärer, framför allt träsnitt av epokens största mästare såsom Kunisada, Toyokuni och Kuniyoshi. Senast visades samlingen år 2000. Nu, drygt 20 år senare, ges ett enastående tillfälle att beundra dessa träsnitt på Konstmuseet Sinebrychoff. På utställningen visas över 140 verk från Finlands Nationalgalleris samlingar.

Under körsbärsträdet

Körsbärsträdet har en speciell betydelse i japansk kultur – livscykeln sammanflätas med körsbärsträdets årscykel. Årets viktigaste fest är hanami, betrakta blommorna, som inträffar när körsbärsblommorna slår ut. Körsbärsträd återges i många bildmotiv: tjusiga kvinnogestalter promenerar under körsbärsträden, och trädens krokiga former bildar en dekorativ fond bakom kabuki-teaterns rollgestalter. Träsnittens värld för oss fram till körsbärsträden.

Ukiyo-e-träsnitt

Största delen av den japanska träsnittskonsten hör till en konstproduktion kallad ukiyo-e. I träsnittens motiv och stämningar blev ukiyo allt vanligare, det vill säga att leva i stunden och ta vara på till buds stående upplevelser. Under Edoperioden var denna konstform särskilt populär i huvudstaden Edo (nuvarande Tokyo).

Motiven hänför sig till underhållningens och skönhetens glorifierade värld, den aktuella periodens populärkultur eller drömvärld – ett alternativ till den verkliga världen.

Småningom blev träsnitten en oskiljaktig del av det japanska livet. Många motiv var tagna från vardagen lösryckta, lockande njutningar såsom geishor, tehusens skönheter och kabukiteaterns skådespelare. Senare blev också landskap och naturmotiv populära teman.

Träsnittens estetik är alltjämt fascinerande. Den rytmiska kompositionen, de läckra färgytorna och kraftiga men känsligt dragna linjerna ledsagar blicken. Dagens besökare kanske också tilltalas av tanken på snabbt förbiglidande ögonblick och av att följa med sin tid – vikten av att ta vara på de pauser livet erbjuder.

Träsnittens mästare

Utagawa Kunisada (Toyokuni III, 1786–1864) var synnerligen produktiv och gjorde vid sidan av Kabuki-bilder (yakusha-e) också andra ukiyo-e-motiv, bland annat bilder av vackra kvinnor (bijin-ga).

Kunisada var Toyokuni I:s elev. Enligt japansk tradition tog eleven över det sista ledet av sin lärares namn som första led i sitt eget.

Att ärva ett gammalt och ryktbart namn var en stor tilldragelse. I Kunisadas Namnbytesfest (1860) byter Kabuki-skådespelaren Nakamura Fukusuke namn till Nakamura Shikan. Utöver  skådespelarna fanns två servitriser på plats. Man tog också med sig gåvor av fiskhandlaren eller av Shin-yoshiwaras eller Shinagawas geishor.

Förutom teatermotiv visas också skickligt gjorda landskap, bland annat av Katsushika Hokusai (1760–1849).

Landskapens mästare Hokusai brukar till exempel beskrivas som en eremit till sin natur, vars liv helt och hållet var fyllt av teckning och målning, från morgon till kväll. Under senare år antecknade han i sina verk ”gammal man som är galen i att teckna”.

Från 1830-talet framåt blev Hokusai närmast besatt av att avbilda Fuji. Fuji-berget, Fuji-san, var ett heligt berg och ett föremål för tillbedjan. Det symboliserade beständighet och odödlighet. Man kan säga att odödligheten förverkligades genom de Fuji-bilder som senare generationer känner till.

Efter att Hokusai som 71-åring hade avslutat sin serie sade han att han ”på något plan hade förstått” växternas och djurens uppbyggnad, och han förutsåg att han vid 101-års ålder skulle ha nått en nivå då ”varje punkt och linje lever”.

En annan konstnär som vid sidan av Hokusai blev en mästare på landskapsavbildningar var Ando Hiroshige (1797–1858). Hiroshige karaktäriserade sin egen produktion som ”verklighetens spegel”.

Han såg på landskap med en poets ögon. Detaljerna var viktiga, men allt som inte föreföll smakfullt kunde utelämnas. ”Det var svårt att få med allt i en teckning eftersom skissbokens sidor var så små, men även om jag blev tvungen att komprimera ganska mycket är kompositionen precis som en spegelbild av landskapen för att också de som inte har möjlighet att resa ska kunna njuta av dem. Jag beklagar min klumpiga penselföring.”

Träsnittens historia

Konsten att trycka trästockar kom ursprungligen till Japan från Kina. Tekniken användes för att trycka religiösa texter, men småningom också för att illustrera texterna. Det var först i slutet av 1600-talet som träsnittskonsten blev en egen uttrycksform i Japan.

Träsnitten var länge svartvita. Färger målades på det färdiga avdraget. Färger på stocken togs med i produktionen från mitten av 1700-talet varefter träsnittens popularitet ökade.

Måleri och poesi ansågs inte vara separata konstformer i Japan, utan de överlappar varandra. I träsnitt såg man också dikter, ibland fungerade ett träsnitt som illustration till en dikt.

Suzuki Harunobus (ca 1725–1770) kalenderbilder medförde att en teknik med vilken man kunde trycka flerfärgsträsnitt med flera trästockar infördes i Edo. Före det hade svartvita avdrag kolorerats för hand.

Harunobu skapade samtidigt en ny stil. Bilderna var poetiska och färgerna dämpade. De moderna, inbjudande färgavdragen påminde i all sin brokighet om kimonotyger, och man började kalla dem nishiki-e, brokadbilder.

Inom träsnittskonsten övergick namnet ofta från mästare till elev. Skolor eller familjer bildades som fortsatte med en viss stil eller ett visst tillvägagångssätt. Ibland kunde en konstnär anse sig själv vara tillräckligt självständig och bytte till ett namn som avvek från skolans. Den som bytte namn fick ofta en starkare ställning.

Edoperioden


Staden Edo (dagens Tokyo) utvecklades och blev centrum för en ny stadskultur. Edo var landets administrativa och politiska huvudstad, men också centrum för kulturlivet. Edo var redan på 1700-talet en livlig miljonstad.

Under Edoperioden, liksom vid andra tider i Japans historia, var samhällets struktur noggrant uppdelad. Samurajerna, soldatklassen, var den styrande samhällsklassen.  Av befolkningen var endast omkring 300 personer samurajer, men 2/3 av området var reserverat för samurajklassens bostäder och trädgårdar. Resten av området fördelades mellan den övriga befolkningen, tempel och allmänna gator.

Träsnittens storhetstid sammanfaller med det urbana livet och borgarklassens födelse. Under Edo-perioden blev borgarklassen alltmer förmögen. Den nya borgerliga klassen hade råd att vid sidan av de dagliga behoven också satsa på annat. Ukiyo, en urbaniserad och befriad atmosfär, föddes. Förmögna privata samlare kunde beställa skisser med något tilltalande motiv och låta trycka avdrag. I Edo fanns flera hundra träsnittsförlag, konkurrensen var hård. När träsnitten popularitet nådde sin kulmen kunde upplagor på upp till 1 000 exemplar göras.

Kabuki-teater var ett populärt tidsfördriv i Edo. I staden verkade samtidigt tre olika teatrar som bytte program med två till tre månaders mellanrum. Programmet pågick hela dagen, under en dag framfördes flera skådespel.

Dräkterna, frisyrerna och maskeringen var effektfulla. På Kabuki-bilderna är skönheterna män. Kvinnorollerna spelades av onnagata-skådespelare. De var specialiserade på att tolka kvinnors känslor och sinnesstämningar.

Ökad turism skapade en marknad för souvenirer. Bilder från berömda platser, tehus och värdshus vid vägarna hade god åtgång, särskilt längs huvudvägarna till Edo. Meisho-e, d.v.s. bilder från kända platser, föddes.

Träsnittens väg till Europa

Småningom blev träsnitten en oskiljaktig del av det japanska livet. De fästes på väggar, limmades på solfjädrar, användes som kartor, nyhetsbrev, omslags- och prydnadspapper, reklamlappar och naturligtvis i böcker och kalendrar.

Västerländska konstnärer blev fascinerade av japanska träsnitt. De hade starkt inflytande på hela den västerländska konstens utveckling under slutet av 1800-talet.

Den finländska publiken stiftade första gången bekantskap med japanska träsnitt 1897 då Hagelstams konstgalleri höll en försäljningsutställning över ukiyo-e-konst. Utställningen sammanställdes av den parisiske konsthandlaren Samuel Siegfried Bing (1838–1905).

Antellska delegationen gjorde 1908 ett betydelsefullt förvärv genom att köpa en samling på över 650 träsnitt med räntemedel från H. F. Antells (1847–1893) testamentdonation. Träsnitten köptes från Adolf Weigels antikvariat i Leipzig. Förmedlare var Jean Poirot (1873–1924), lektor i franska vid Helsingfors universitet, som var träsnittssamlare, och som också själv hade gjort några förvärv hos Weigel. Efter det har träsnittssamlingen kompletterats genom både förvärv och donationer.


Konstnärer

Kitagawa Utamaro (1753–1806) blev populär genom sina illustrationer till boken Mushi Erami (Insektboken). Han var en observant och känslig iakttagare av naturen. Utamaro är främst känd för sina bilder av skönheter (bijin-ga), som beundrades i 1800-talets Europa.

Stämningen är harmonisk, kvinnornas drag och frisyrer står i centrum. Det är just formspråket i Utamaros målningar som har fått prägeln av något tidlöst japanskt – åtminstone i många utlänningars ögon. Precis som hos många andra ukiyo-e-mästare var erotiska shunga-träsnitt också ett av Utamaros teman.

Ando Hiroshige (1797–1858)
Hiroshige föddes i Edo 1797 och hans far hörde till den lägre samurajklassen. Hiroshige hade ärvt tjänsten som brandman som han skötte ännu några år under sin konstnärliga karriär.

Katsushika Hokusai (1760–1849)
Hokusai valde att som tillnamn använda Katsushika, som var namnet på den stadsdel i Edo där han föddes. Vid sidan av Fuji-berget hör Hokusais modellböcker, Hokusai manga, till hans mest betydelsefulla produktion, av vilka den första gavs ut 1814. Sammanlagt gjorde han 15 populära modellböcker. Serien omfattar tusentals bilder där han har studerat japanskt liv, naturen, djur och landskap.

Utagawa Kunisada (Toyokuni III 1786–1864)
Kunisada är kanske den kändaste konstnären som avbildade Kabuki-teater. Han ledde Utagawa-skolan. Genom sin skicklighet, sin förmåga att anpassa sig och genom att följa med allmänhetens preferenser skaffade han sig också en förmögenhet med sina träsnitt.

Keisai Eisen (1790–1848)
Vid sidan av Utamaros ikoniska skönheter väcker träsnitt av Keisai Eisen också intresse. I dem är kvinnans kropp ofta i rörelse – vriden och böjd, tygerna veckar sig vackert. Figurerna är mer självsäkra än Utamaros avstannade, eteriska skönheter.


Berättelser bakom konstverken

Utagawa (Andō) Hiroshige (1797–1858) Kvinnor på veranda, scen 4 (Yondanme), ur serien De trogna trotjänarnas skatt (Chūshingura), ca 1840.

Fru Kahoyo gör en blomsterinstallation för att glädja sin samurajmake. Mannen har blivit orättvist anklagad för att ha brutit mot shogunens regler, och hela familjen och husets övriga samurajer har dömts till husarrest. Husets två samurajer (till vänster) kommer för att berätta om shogunens annalkande budbärare. Man förväntade sig krav på mutor eller att hemarresten skulle avslutas, men budbäraren kom med bud om dödsstraff.

Toyohara Kunichika (1835–1900) Rollporträtt av fyra onnagata-skådespelare: Ichimura Kakitsu IV, Onoe Kikujirō II, Sawamura Tosshū II och Bandō Mitsugorō. 1850–1870.

Scen från skådespelet Månens saknade skiva, älskarens dunkla väg i kvällen (Tsuki no Kakezara Koiji no Yoiyami). Den sköna Kakezara hamnar i onåd då faderns nya hustru endast sätter värde på sin egen dotter. Till höger attackerar styvmodern Kakezara (i mitten). Benizara hindrar modern från att slå halvsystern. När skådespelet framskrider mördas Kakezaras far, och Kakezara hämnas på sin fars död. Nakamura Shikan (till vänster) har rollen som mördare.


Information, intervjuer, fotograferingsanhållan:
Marknadsförings- och kommunikationsexpert Katariina Hänninen, tel. 0294 500 477, katariina.hanninen@siff.fi

Pressbilder: https://press.sinebrychoffintaidemuseo.fi/sv/media/korsbarstradet

Tilläggsuppgifter om utställningen:
Museichef Kirsi Eskelinen, tel. 0294 500 490, kirsi.eskelinen@siff.fi
Kurator, amanuens Salla Heino, tel. 0294 500 461, salla.heino@siff.fi

Kontaktuppgifter:
Konstmuseet Sinebrychoff, Bulevarden 40, 00120 Helsingfors, tel. 0294 500 460, www.siff.fi

Inträde: 16 | 14 €, under 18 år gratis. Gratis inträde med museikortet

Öppet: ti, to, fre 11–18, on 11–20, lö, sö 10–17, måndagar stängt

Guidningsbokningar: må−fre kl. 10–14 tel. 0294 500 500, forsaljning@fng.fi

Lån av verk: Designmuseet

Utställningspublikation: Kirsikkapuun alla – Japanilaisia puupiirroksia | Under körsbärsträdet – Japanska träsnitt | Under the cherry blossom | Japanese Woodblock Prints
Redaktion Anna Ahtola, Salla Heino, Annaleena Lampola

Facebook: @siffmuseo | Instagram @Sinebrychoffartmuseum | Twitter @Sinebrychoffart

Konstmuseet Sinebrychoff är en del av Nationalgalleriet tillsammans med Kiasma och Konstmuseet Ateneum.